En diffus dröm om det mest verkliga som finns

Så många har gått före mig och så många kommer att komma efter. Det är det mest magiska och det mest naturliga vi har på denna jord. Jag är inte unik, vår resa är inte snårigast. Inga jämförelser går någonsin att göra. Ingenting går att förutse eller ta för givet. Detta är livets ”gilla läget”-lektion numero uno – att få chansen till att skapa ett nytt liv.

Det känns fånigt att säga att vår resa varit lång för det finns mångas som är längre och vissa som aldrig kommer ens till något delmål på resan. För oss var den längsta sträckan innan vi ens kunde börja hoppas. Med en engelsman i Sverige, med Brexit runt knuten, med pandemi och arbetslöshet och oändliga köer till Skatteverket, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket. Dessutom hade jag åldern som en brinnande, tickande klocka emot mig. Skulle vi hinna? Utan personnummer ingen IVF-hjälp, utan ett halvår registrerat arbete med tillräckliga timmar och lön, inget personnummer. Efter 40, ingen landstingsfinansierad bebis-hjälp. Dessutom ska man hitta till rätt handläggare som kan räkna och bedöma vår situation. Vi fick en nyutexaminerad handläggare i Sundsvall som mättes på antal avslag. Det var nästan det svåraste. Att inte bara bli hänvisad någon annastans. Skatteverket hänvisar till Migrationsverket som bollar tillbaka till Skatteverket. Var han EU-medborgare eller ej? Formellt nej – i praktiken, ja. Vem tar i frågan då? Jag skulle kunna vinna stora journalistpriset efter allt grävande om vilken myndighet som ansvarar för vad. Tur att jag ändå ville bli journalist när jag var yngre så att jag hade lite motivation!

När det efterlängtade personnumret så äntligt kom var det dags för den riktigt imponerande och fantastiska berg-och-dalbanan på livets nöjesfält: IVF. Från första dagen vi satte foten på Livio på Kungsholmen fick vi mycket riktigt just kungligt bemötande och vård och hjälp i världsklass. Här fanns allt man kan önska. Proffession blandat med hjärta i närmast magisk samklang.

Beskeden började rulla in som på löpande band: 17 stycket äggblåsor hade bildats i mina äggledare efter 8 veckors hormonbehandlig som bestod av att jag sprutade mig själv i magen om kvällarna med tre olika nivåer av hormonpreparat. 11 stycken var så pass stadiga att de kunde plockas ut. ”Ägg!!” ropade laboratorieteknikern genom rutan när läkaren plockade ut äggen. ”Ägg”!
11 trupper det kändes som att spela Risk. Skulle dessa räcka till? 11 blev till fyra som var starka nog att klara sig i laboratoriemiljön och invänta befruktning. Dags för James att göra sitt. Skulle hans simmare vara dugliga? Jo, det var ett ”fint prov”. Torsdag eftermiddag och solen lyste! De skulle ringa vid tråkiga besked. Måndag morgon kom. De hade inte ringt. Om de inte hade ringt klockan 11.00 var allt lugnt och jag skulle få komma in och sätta in ett av embryona som överlevt. Klockan 10.50 ringde de:

”Hej, det här är Susanne på Livio Fertilitetscentrum”.
”Ja, heeeej”, sade jag med beklagande ton, liksom överseende. Som om det var Susanne det var synd om. Som att jag beklagade hennes sorg. Omhändertagande istället för panikslagen. Skjut över känslorna bara, bort med dem! Det kan inte vara lätt för Susanne att behöva ringa med tråkiga besked hela dagarna. Det var inte hennes fel att klockan var 10.50 och att de kunde väl ha ringt lite tidigare. Susanne hade säkert ett super-tight schema och hon ringde säkert mig på sin egen rast nu för att hinna innan 11.00. Det var ju snällt av henne. Jättesnällt verkligen. Nu skulle jag göra hennes dag lite lättare genom att förstå och inte vara en börda.
” Jag vill börja med att säga att jag inte ringer med dåliga nyheter…..vi undrar bara om du skulle kunna komma in lite senare idag? Vi har lite fullt här och med tanke på de nya Corona-restriktionerna så…..”

*öronsus*

3 små embryon hade klarat sig. 2 till frysen! Sade Susanne med hurtig röst. Det tredje, ”the golden egg”, skulle få komma in i min livmoder redan samma dag. Det lilla fyrcelliga embryot skulle föras in genom en pytteliten kateter med hjälp av en ännu pyttemindre pincett. Lilla flingan. Jag fick den på en skärm. Den såg ut som en helt perfekt formad liten snöflinga. Nu skulle jag ruva på den hette det. Ruva. SOM jag ruvade på denna lilla flinga. Jag gick som på nålar. Satte mig försiktigt. Vågade knappt kissa.

När jag sedan fusk-testade med stickor redan 10 dagar före det test-datum jag fått till mig, kisandes i badrumslampans dunkla ljus i hopp om att få se ett svagt streck, ett tecken på liv, tänkte jag att det här måste ändå vara den värsta väntan. Snart är det värsta över. Var det inte ett svaaaagt, svagt plus…..James, vad tror du????

Ingen kan ha haft mer fel. Så naiv som jag var som föga visste om all väntan och vånda som skulle komma. Strecket kom. Känslorna hade redan tagit överhanden så jag var mer orolig än glad. Jo jo, men skulle embryot fästa? Var det s.k. ”kemisk graviditet” dvs. kroppen beter sig som att den är gravid men det finns inget foster? Hur vanligt var egentligen missfall under de första, sköra veckorna? Vanligt. Endast 29% blir gravida på första IVF-försöket. Och jag var ju så hiskeligt gammal. Detta kunde väl aldrig gå.

Två veckor senare var det dags för tidigt ultraljud. Lilla flingan hade växt till sig och hjärtat pickade! Magi som inte går att beskriva i ord. Fanfar och trumpet, nu var det bara KUB:en kvar.

När KUB-dagen äntligt kom var jag så van vid goda besked att jag hade hybris. Men visst fanns oron där. Googlande och googlande på syndrom och missbildningar och statistik. Först såg allt bra ut. Flingan hade växt till fantastiska 7 cm och hade rätt mått och värden. Men så kom algoritmen in i bilden och gav det iskalla budskapet ”hög risk”. Hög risk för trisomier så allvarliga att flingan inte skulle klara sig utanför livmodern. De obegripliga oddsen 1:83. Alltså av 83 graviditer med mina förutsättningar var en det svarta krysset. Sen abort. Var det ett alternativ?
”Jag vill inte avbryta nu!” var allt jag fick fram till sköterskan med algoritm-datat som tittade på mig med allvarlig blick och sade ”Du fick en hög risk, I´m sorry. Vi ska göra ett ytterligare test för att bekräfta datat. Om två veckor kan du se testresultatet själv på Karolinska sjukhusets digitala portal”.

De skulle ringa vid tråkiga besked.


PS. Tack för att du läst om vår resa. Denna gång ringde aldrig telefonen. Efter exakt två veckor syntes det torra men underbara beskedet på Karolinskas digitala portal: ”Testresultatet var normalt”. Aldrig någonsin har jag blivit så glad för något så normalt.
Att oro, vånda och ovisshet bara är en del av föräldraskapet är en insikt som långsamt börjar sjunka in. Jag kommer aldrig att kunna slappna av helt igen. Så är det bara. Fortfarande känns chansen till ett barn ibland bara som en diffus dröm om det mest verkliga som finns. Nu är flingan hela 18 cm lång och nästan halvvägs färdigbakad. Glädjen och ödmjukheten översköljer oron varje dag och jag ser med tillförsikt och spänning fram emot vad som komma skall i sensommar.
DS.