”Man kan inte kan få allt här i världen”

– Kan vi inte köpa glass?

Okej, vi går till kiosken och tittar.

– Jag tar en piggelin då!

Skulle du inte ha glass? Jag tyckte precis att du sade att du ville ha glass. Det där är ju inte glass, det är frusen saft. Dessutom går solen i moln nu, vi har rom & russin-glass hemma i frysen, det går lika bra.

Det gick inte lika bra. Jag kan fortfarande inte ens se åt rom & russinglass.
På den tiden blev det väldigt sällan som jag hade tänkt mig och om jag yppade att jag ville, ville, ville något så var det stående svaret att ”Vi HÖR att du vill. Men din vilja, den står ute i skogen och växer”.

Varför var det sådär strängt? Var det verkligen så himla illa med isglass? Vad var orsaken till alla dessa regler? När det var dags för den obligatoriska skidresan med klassen efter år av inskramlande till klasskassan med bullbak, luciatåg, musikuppträdanden och loppmarknader fick jag inte följa med. Orsaken? ”Det finns ingen som skulle vänta på dig i liftkön”. Det var blankt nej. Sova över hos kompisar gick inte heller för sig. ”Det är inget fel med sängen du har hemma”. Disco på fritids var en av de största missarna men då hade jag faktiskt hjärnskakning så det kan jag förstå att jag bommade. Det betydde dock inte att jag var desto mindre förtvivlad över att gå miste om popcornsstrutarna och nävarna av salta pinnar och chips. Filmen i sig var helt oviktig. Jag ville bara vara med.

Däremot var själva hjärnskakningen i sig en tragisk historia eftersom den var ett av alla resultat av min mycket otacksamma roll som den eviga försökskaninen. ”Vi snurrar upp däckgungan högst upp i gungställningen så kan Bea prova att sätta sig i den och se om den snurrar ned”. Det gjorde den inte. Den vippade. Och jag for med bakhuvudet i den hårda sandlådan. Men tänk, jag hade fått vara med.

Samma sak när isen lade sig över den lilla dammen på skolgården. Plötsligt fick jag vara med och leka! jag fick till och med sätta av över dammen först av alla!! Testa att isen höll! Vilket hedersuppdrag. Den höll inte. Det var bara oktober och isen var lövtunn. Plums i med snowjoggingsarna som blev dyngsura men det gjorde inget. Skammen efteråt och de genomblöta fötterna under resten av skoldagen var väl värt de få sekunderna i centrum.

Eller när de tuffa tjejerna skulle snatta tuggummi. Jo de skulle göra det. Men jag kunde väl testa först, se om man blev påkommen? Eller om det var lätt?
Man blev påkommen. Inte så konstigt eftersom jag hade NOLL SKILLS och gick rakt in i tobaksaffären, tog tre stimorol värda 10 kronor och sedan rakt ut igen och stolt visade upp mitt byte. Tjejerna tog fnissandes emot tuggummina medan jag fick en nästan medlidande fråga från ägaren av affären om jag verkligen skulle gå nu? ”Nejjjjj” pep jag och tittade efter kompisarna så att vi kunde hjälpas åt att betala för det idiotiska tuggummit…men alla var borta. NÄSTAN värt att ha fått vara med ändå. Även om skammen allt vägde tyngre denna gång. Jag hade ju trots allt blivit kriminell och alldeles fruktansvärt hopplös och brottslig.

Det där sitter kvar fortfarande. Inte brottsligheten alltså, den fick ett abrupt slut där och då, på Drottninggatan i Norrköping. Men behovet av samhörighet, att få vara med. Det var det enda jag ville då, därför ekade det så illa, det där att ”man kan inte få allt här i världen”. Var det verkligen för mycket begärt?

Än idag är det bästa jag vet när vänner samlas runt mig och jag är en del i ett sammanhang. Jag riktigt spinner. Men det tog tid att lära sig att man visst kan få nästan allt man vill här i världen. Att lära sig att vara med inte var samma sak som att låta sig utnyttjas. Att vi är värda att vara med på våra villkor. Att nu är det vi själva som bestämmer vad i världen vi faktiskt kan få!

Det är inte är omöjligt att lära sig åka slalom i vuxen ålder. Med lite vilja och planering i livet kan vi få råd att resa till de mest fantastiska ställen och uppleva saker långt utanför våra gränser, träffa människor vi aldrig annars skulle ha träffat. Sätter vi manken till kan vi till och med bli riktigt bra på något – och vi kan vara den som finns där för någon som behöver det och vi kan få så ofattbart mycket mer än de sade att vi kunde.

Det gäller bara att leta efter rätt nycklar. En nyckel till att förstå en annan människa genom att öva sig på att lyssna och vi kan få en vän för livet. En nyckel till att bromsa kraven på sig själv så att människor vågar komma in och vi får respekt och förtroende. En nyckel till att sänka garden och vi kanske vågar träffa kärleken. En nyckel till att ta plats och sätta ned foten när vi blir orättvist behandlade och vi får självrespekt och inre styrka. En nyckel till att tillåta sig själv vara ”good enough” och inte sträva efter perfektion och vi får känslan av att duga som vi är.

Så låses de upp, dörrarna. En efter en. De kanske hade rätt med sitt: ”man kan inte få allt här i världen” och kanske stod våra viljor ute i skogen och växte. Men nu är de fan mogna och nu är det vi själva som sätter gränsen för vad vi faktiskt KAN få här i världen! Aldrig ska vi behöva snatta någon annans tuggummi och det finns bättre sätt att kolla om isen är tjock nog. Vi är värda att väntas på i liftkön och vi får äta hur mycket isglass vi vill. Ta tills du skäms, som mormor Annie sade. Ta i botten, så får du klimp!