Det är underbart att leva med en engelsman, det är det verkligen. De har så mycket roliga uttryck för sig. Vissa nästan omöjliga att översätta. Senaste top 5 kommer här. Hur skulle du översätta dem? En penny för kreativa förslag!

5. Discoumbobulated – förvirrad, ”out of order” typ. Where is my saucepan? This cupboard is totally discombobulated! Var är kastrullen? Det här skåpet är ju helt… ja vadå? ”Det här ser ut som Jerusalems förstörelse” sade min gamla lågstadielärare, det kanske är så nära vi kommer en något mer målande översättning än ”rörigt”.

4. Smashing! Well that´s smashing news – det är ju strålande nyheter! Bara att det smäller högre på engelska med ”smashing”. ”Wow, vilka pangnyheter” smäller liksom inte lika högt?

3. ”Take off the edge” i meningen dämpa värsta hungern, typ. ”Shall we have a cup of tea before dinner just to…take off the edge”. Slipa hörnen?

2. ”Push come to shove” som betyder typ ”worst case scenario”. Kan likställas med ”if the shit hits the fan”? Låter ju mycket roligare jämfört med vårt lama ”i värsta fall”. Eller kanske inte…”om puffen skulle bli en knuff”???

1. ”Curl one out”. Mmm, ett inte alltför trevligt uttryck för att göra nummer 2, om än rätt så målande… med en bebis i hemmet är det ju inte helt chockerande att uttrycket uppdagats. Jag har verkligen inget bra översättningsförslag och tänker inte googla det heller… ”släppa ut ungarna i poolen” har jag hört men det är ju rätt lamt i jämförelse…

Anyway, det var allt från filosifiska rummet och #lifewithanenglishman idag. All the best och best regards och take it easy!

– Kan vi inte köpa glass?

Okej, vi går till kiosken och tittar.

– Jag tar en piggelin då!

Skulle du inte ha glass? Jag tyckte precis att du sade att du ville ha glass. Det där är ju inte glass, det är frusen saft. Dessutom går solen i moln nu, vi har rom & russin-glass hemma i frysen, det går lika bra.

Det gick inte lika bra. Jag kan fortfarande inte ens se åt rom & russinglass.
På den tiden blev det väldigt sällan som jag hade tänkt mig och om jag yppade att jag ville, ville, ville något så var det stående svaret att ”Vi HÖR att du vill. Men din vilja, den står ute i skogen och växer”.

Varför var det sådär strängt? Var det verkligen så himla illa med isglass? Vad var orsaken till alla dessa regler? När det var dags för den obligatoriska skidresan med klassen efter år av inskramlande till klasskassan med bullbak, luciatåg, musikuppträdanden och loppmarknader fick jag inte följa med. Orsaken? ”Det finns ingen som skulle vänta på dig i liftkön”. Det var blankt nej. Sova över hos kompisar gick inte heller för sig. ”Det är inget fel med sängen du har hemma”. Disco på fritids var en av de största missarna men då hade jag faktiskt hjärnskakning så det kan jag förstå att jag bommade. Det betydde dock inte att jag var desto mindre förtvivlad över att gå miste om popcornsstrutarna och nävarna av salta pinnar och chips. Filmen i sig var helt oviktig. Jag ville bara vara med.

Däremot var själva hjärnskakningen i sig en tragisk historia eftersom den var ett av alla resultat av min mycket otacksamma roll som den eviga försökskaninen. ”Vi snurrar upp däckgungan högst upp i gungställningen så kan Bea prova att sätta sig i den och se om den snurrar ned”. Det gjorde den inte. Den vippade. Och jag for med bakhuvudet i den hårda sandlådan. Men tänk, jag hade fått vara med.

Samma sak när isen lade sig över den lilla dammen på skolgården. Plötsligt fick jag vara med och leka! jag fick till och med sätta av över dammen först av alla!! Testa att isen höll! Vilket hedersuppdrag. Den höll inte. Det var bara oktober och isen var lövtunn. Plums i med snowjoggingsarna som blev dyngsura men det gjorde inget. Skammen efteråt och de genomblöta fötterna under resten av skoldagen var väl värt de få sekunderna i centrum.

Eller när de tuffa tjejerna skulle snatta tuggummi. Jo de skulle göra det. Men jag kunde väl testa först, se om man blev påkommen? Eller om det var lätt?
Man blev påkommen. Inte så konstigt eftersom jag hade NOLL SKILLS och gick rakt in i tobaksaffären, tog tre stimorol värda 10 kronor och sedan rakt ut igen och stolt visade upp mitt byte. Tjejerna tog fnissandes emot tuggummina medan jag fick en nästan medlidande fråga från ägaren av affären om jag verkligen skulle gå nu? ”Nejjjjj” pep jag och tittade efter kompisarna så att vi kunde hjälpas åt att betala för det idiotiska tuggummit…men alla var borta. NÄSTAN värt att ha fått vara med ändå. Även om skammen allt vägde tyngre denna gång. Jag hade ju trots allt blivit kriminell och alldeles fruktansvärt hopplös och brottslig.

Det där sitter kvar fortfarande. Inte brottsligheten alltså, den fick ett abrupt slut där och då, på Drottninggatan i Norrköping. Men behovet av samhörighet, att få vara med. Det var det enda jag ville då, därför ekade det så illa, det där att ”man kan inte få allt här i världen”. Var det verkligen för mycket begärt?

Än idag är det bästa jag vet när vänner samlas runt mig och jag är en del i ett sammanhang. Jag riktigt spinner. Men det tog tid att lära sig att man visst kan få nästan allt man vill här i världen. Att lära sig att vara med inte var samma sak som att låta sig utnyttjas. Att vi är värda att vara med på våra villkor. Att nu är det vi själva som bestämmer vad i världen vi faktiskt kan få!

Det är inte är omöjligt att lära sig åka slalom i vuxen ålder. Med lite vilja och planering i livet kan vi få råd att resa till de mest fantastiska ställen och uppleva saker långt utanför våra gränser, träffa människor vi aldrig annars skulle ha träffat. Sätter vi manken till kan vi till och med bli riktigt bra på något – och vi kan vara den som finns där för någon som behöver det och vi kan få så ofattbart mycket mer än de sade att vi kunde.

Det gäller bara att leta efter rätt nycklar. En nyckel till att förstå en annan människa genom att öva sig på att lyssna och vi kan få en vän för livet. En nyckel till att bromsa kraven på sig själv så att människor vågar komma in och vi får respekt och förtroende. En nyckel till att sänka garden och vi kanske vågar träffa kärleken. En nyckel till att ta plats och sätta ned foten när vi blir orättvist behandlade och vi får självrespekt och inre styrka. En nyckel till att tillåta sig själv vara ”good enough” och inte sträva efter perfektion och vi får känslan av att duga som vi är.

Så låses de upp, dörrarna. En efter en. De kanske hade rätt med sitt: ”man kan inte få allt här i världen” och kanske stod våra viljor ute i skogen och växte. Men nu är de fan mogna och nu är det vi själva som sätter gränsen för vad vi faktiskt KAN få här i världen! Aldrig ska vi behöva snatta någon annans tuggummi och det finns bättre sätt att kolla om isen är tjock nog. Vi är värda att väntas på i liftkön och vi får äta hur mycket isglass vi vill. Ta tills du skäms, som mormor Annie sade. Ta i botten, så får du klimp!

Så många har gått före mig och så många kommer att komma efter. Det är det mest magiska och det mest naturliga vi har på denna jord. Jag är inte unik, vår resa är inte snårigast. Inga jämförelser går någonsin att göra. Ingenting går att förutse eller ta för givet. Detta är livets ”gilla läget”-lektion numero uno – att få chansen till att skapa ett nytt liv.

Det känns fånigt att säga att vår resa varit lång för det finns mångas som är längre och vissa som aldrig kommer ens till något delmål på resan. För oss var den längsta sträckan innan vi ens kunde börja hoppas. Med en engelsman i Sverige, med Brexit runt knuten, med pandemi och arbetslöshet och oändliga köer till Skatteverket, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket. Dessutom hade jag åldern som en brinnande, tickande klocka emot mig. Skulle vi hinna? Utan personnummer ingen IVF-hjälp, utan ett halvår registrerat arbete med tillräckliga timmar och lön, inget personnummer. Efter 40, ingen landstingsfinansierad bebis-hjälp. Dessutom ska man hitta till rätt handläggare som kan räkna och bedöma vår situation. Vi fick en nyutexaminerad handläggare i Sundsvall som mättes på antal avslag. Det var nästan det svåraste. Att inte bara bli hänvisad någon annastans. Skatteverket hänvisar till Migrationsverket som bollar tillbaka till Skatteverket. Var han EU-medborgare eller ej? Formellt nej – i praktiken, ja. Vem tar i frågan då? Jag skulle kunna vinna stora journalistpriset efter allt grävande om vilken myndighet som ansvarar för vad. Tur att jag ändå ville bli journalist när jag var yngre så att jag hade lite motivation!

När det efterlängtade personnumret så äntligt kom var det dags för den riktigt imponerande och fantastiska berg-och-dalbanan på livets nöjesfält: IVF. Från första dagen vi satte foten på Livio på Kungsholmen fick vi mycket riktigt just kungligt bemötande och vård och hjälp i världsklass. Här fanns allt man kan önska. Proffession blandat med hjärta i närmast magisk samklang.

Beskeden började rulla in som på löpande band: 17 stycket äggblåsor hade bildats i mina äggledare efter 8 veckors hormonbehandlig som bestod av att jag sprutade mig själv i magen om kvällarna med tre olika nivåer av hormonpreparat. 11 stycken var så pass stadiga att de kunde plockas ut. ”Ägg!!” ropade laboratorieteknikern genom rutan när läkaren plockade ut äggen. ”Ägg”!
11 trupper det kändes som att spela Risk. Skulle dessa räcka till? 11 blev till fyra som var starka nog att klara sig i laboratoriemiljön och invänta befruktning. Dags för James att göra sitt. Skulle hans simmare vara dugliga? Jo, det var ett ”fint prov”. Torsdag eftermiddag och solen lyste! De skulle ringa vid tråkiga besked. Måndag morgon kom. De hade inte ringt. Om de inte hade ringt klockan 11.00 var allt lugnt och jag skulle få komma in och sätta in ett av embryona som överlevt. Klockan 10.50 ringde de:

”Hej, det här är Susanne på Livio Fertilitetscentrum”.
”Ja, heeeej”, sade jag med beklagande ton, liksom överseende. Som om det var Susanne det var synd om. Som att jag beklagade hennes sorg. Omhändertagande istället för panikslagen. Skjut över känslorna bara, bort med dem! Det kan inte vara lätt för Susanne att behöva ringa med tråkiga besked hela dagarna. Det var inte hennes fel att klockan var 10.50 och att de kunde väl ha ringt lite tidigare. Susanne hade säkert ett super-tight schema och hon ringde säkert mig på sin egen rast nu för att hinna innan 11.00. Det var ju snällt av henne. Jättesnällt verkligen. Nu skulle jag göra hennes dag lite lättare genom att förstå och inte vara en börda.
” Jag vill börja med att säga att jag inte ringer med dåliga nyheter…..vi undrar bara om du skulle kunna komma in lite senare idag? Vi har lite fullt här och med tanke på de nya Corona-restriktionerna så…..”

*öronsus*

3 små embryon hade klarat sig. 2 till frysen! Sade Susanne med hurtig röst. Det tredje, ”the golden egg”, skulle få komma in i min livmoder redan samma dag. Det lilla fyrcelliga embryot skulle föras in genom en pytteliten kateter med hjälp av en ännu pyttemindre pincett. Lilla flingan. Jag fick den på en skärm. Den såg ut som en helt perfekt formad liten snöflinga. Nu skulle jag ruva på den hette det. Ruva. SOM jag ruvade på denna lilla flinga. Jag gick som på nålar. Satte mig försiktigt. Vågade knappt kissa.

När jag sedan fusk-testade med stickor redan 10 dagar före det test-datum jag fått till mig, kisandes i badrumslampans dunkla ljus i hopp om att få se ett svagt streck, ett tecken på liv, tänkte jag att det här måste ändå vara den värsta väntan. Snart är det värsta över. Var det inte ett svaaaagt, svagt plus…..James, vad tror du????

Ingen kan ha haft mer fel. Så naiv som jag var som föga visste om all väntan och vånda som skulle komma. Strecket kom. Känslorna hade redan tagit överhanden så jag var mer orolig än glad. Jo jo, men skulle embryot fästa? Var det s.k. ”kemisk graviditet” dvs. kroppen beter sig som att den är gravid men det finns inget foster? Hur vanligt var egentligen missfall under de första, sköra veckorna? Vanligt. Endast 29% blir gravida på första IVF-försöket. Och jag var ju så hiskeligt gammal. Detta kunde väl aldrig gå.

Två veckor senare var det dags för tidigt ultraljud. Lilla flingan hade växt till sig och hjärtat pickade! Magi som inte går att beskriva i ord. Fanfar och trumpet, nu var det bara KUB:en kvar.

När KUB-dagen äntligt kom var jag så van vid goda besked att jag hade hybris. Men visst fanns oron där. Googlande och googlande på syndrom och missbildningar och statistik. Först såg allt bra ut. Flingan hade växt till fantastiska 7 cm och hade rätt mått och värden. Men så kom algoritmen in i bilden och gav det iskalla budskapet ”hög risk”. Hög risk för trisomier så allvarliga att flingan inte skulle klara sig utanför livmodern. De obegripliga oddsen 1:83. Alltså av 83 graviditer med mina förutsättningar var en det svarta krysset. Sen abort. Var det ett alternativ?
”Jag vill inte avbryta nu!” var allt jag fick fram till sköterskan med algoritm-datat som tittade på mig med allvarlig blick och sade ”Du fick en hög risk, I´m sorry. Vi ska göra ett ytterligare test för att bekräfta datat. Om två veckor kan du se testresultatet själv på Karolinska sjukhusets digitala portal”.

De skulle ringa vid tråkiga besked.


PS. Tack för att du läst om vår resa. Denna gång ringde aldrig telefonen. Efter exakt två veckor syntes det torra men underbara beskedet på Karolinskas digitala portal: ”Testresultatet var normalt”. Aldrig någonsin har jag blivit så glad för något så normalt.
Att oro, vånda och ovisshet bara är en del av föräldraskapet är en insikt som långsamt börjar sjunka in. Jag kommer aldrig att kunna slappna av helt igen. Så är det bara. Fortfarande känns chansen till ett barn ibland bara som en diffus dröm om det mest verkliga som finns. Nu är flingan hela 18 cm lång och nästan halvvägs färdigbakad. Glädjen och ödmjukheten översköljer oron varje dag och jag ser med tillförsikt och spänning fram emot vad som komma skall i sensommar.
DS.

Det är udda tider, det går inte att komma ifrån. Kreativiteten vaknar hos slumrande svenskar som numera spenderar dagarna inomhus. Själv går det trögt med musiken men jag har av någon outgrundlig anledning börjat spela Risk som en galning, jag som skyr både kartor, strategispel och krigsföring. Oh well, livet går i vågor och det är ganska kul att möta sina vänner online och ge dem en utmaning. I övrigt minns jag när jag var yngre och lyssnade på ”spanarna”, på den gamla goda tiden när Jonas Gardell var med, bland annat. De som förutsåg händelser i samhället innan de hände, ni vet. Jag tror programmet finns kvar men för mig är det en svunnen tid (livet går i vågor som sagt..). Dock förutsåg jag verkligen risken för lösgodiset, det gjorde jag! Tidigt tänkte jag, ska man våga stötta lösgodishyllan, annars försvinner den säkert(!) Och finns det något svenskare än lösgodis? Nu står det skyltar i anslutning till det med uppmaningen att hålla minst 2 meters avstånd till varandra men de välkända plastlådorna med sura remmar och salta bomber trängs bara ett par ynka millimeter ifrån varandra. Kreativitet behövs! Kan vi portionera ut boxarna till andra avdelningar? Kan vi snabbt som tusan skapa små portionspåsar av varje sort, kan vi skapa ett eget rum eller utnyttja lagerlokalen i respektive affär? Något måste vi ju göra, vi kan ju inte gå över till bridgeblandning eller engelsk konfekt bara sådär! Kommer det en lösning lovar jag att hamstra lösgodis så att det finns till alla fredagsmys och lördagskvällar åtminstone tills i höst.

Appropå hamstring och spaningar så upptäckte en person i min närhet nyligen att hantlar, ja, sådana man tränar med, tydligen går åt som smör i solsken. En underbar tanke att folk nu vill börja lyfta vikter mer än aldrig förr! Lite knepigt för starka ynglingar också förstås, att beställa dessa online, då fraktpriset riskerar att blir dyrare än själva produkten…

Själv håller jag min till raska skogspromenader och fuldans 🙂

Jag hör dig, kära prestige, ja, jag har nu utropstecken i 3 av 5 bloggpostsrubriker, till och med efter varandra och just det, jag råkade skriva Corina istället för Corona i ett av inläggen och jag har inte ens gått in och ändrat det. Det finns säkert ett tjog andra stavfel som jag inte sett än och jag har inte rättstavningsgranskat inläggen för jag vet inte hur det skulle gå till på annat sätt än att jag klistrar in dem i Word och sätter på stavningskontrollen. Men jag är inte där och du är inte välkommen här, än på långa vägar. Hejdå.

Ja. Samordningsnummer. Det blev ett antiklimax när det äntligen damp ner i brevlådan efter 15 månaders väntan för James. Dels för att det var förtäckt som ett A-skattebevis, så det var inget direkt besked, samordningsnumret bara stod där, under hans namn. Dels var det inte baserat på födelsedatum så det hela känns extremt anonymt och opersonligt. Men ändå, nu har han det i sin låda på skohyllan. 15 månader….jisses..

15 månader utan mobilt Bank-ID, därmed 15 månader utan SL-app, mobilbank, köp online, registrera sig på hemsidor och hos leverantörer. 15 månader utan ett bankkort för vuxna, istället har han gått runt med ett Maestrokort för barn, som man inte kan använda online, inte har någon kontaktlös ”blipp”-funktion eller några som helst försäkringar kopplat till sig.
15 månader utan hemförsäkring, rätt till landstingsfinansierad sjukvård, tandläkare ,koppling till Sverige i någon som helst juridisk mening. 15 månader, i princip utan identitet.

Nu sitter det där. På ett papper om A-skatt. Så fruktansvärt tråkig och samtidigt fantastisk grej som vi andra som bott här sedan barnsben inte behöver gå runt att tänka på. Det är knappt så vi vet var vi ska börja! En första hälsokontroll, banken, kolla upp en gammal knäskada, välja tandläkare…listan kan göras lång på saker som vi andra tar förgivet i vår samhällskvalité.

Det kanske klingar omodernt i Netflix-och HBO-tider men jag vill ändå slå ett slag för att hyra klassiska filmfavoriter för en spotstyver online. Systemet är minst sagt lite osynkat då man behöver appen för att kunna se filmen man hyrt men inte kan hyra film via den, utan då måste gå till websidan. Lite krångligt är det och för en rationell, lösningsorienterad, ”varför kan det inte bara fungera direkt”-peson som jag, till och med rrrrriktigt frustrerande men dock! Nu ser vi fram emot att titta på hela Harry Potter-filmserien från start. Man har 48 timmar på sig att se klart filmen så inga problem med tupplurs/toa/fyllapåfruktochgodis-pauser. Vad tusan ska man med det till när vi överöses av filmer och serier via allsköns streamingtjänster? Själv tycker jag att det är tillfredsställande att ibland få välja helt själv vad jag vill underhållas av och att tanken/initiativet kommer från en impuls inifrån, snarare än från reklam på filmer eller serier som någon algoritm tror passar ”sådana som jag”. Ibland vill jag inte anpassa mig till vad som visas just nu, inte nödvändigtvis till ”det senaste som alla pratar om”, ibland vill jag bara titta på ”Harry Potter and the Goblet of fire”. 39 kronor för lite ren magi kan vi behöva i dessa tider!

Kära dagbok…nävisst, officiell blogg var det! Eftersom bloggen som fenomen nu har funnits i urminnes tider så har plattformarna blivit extremt smarta. Jag tog till mig det första rådet om att inte tänka på design, layout eller teman i första läget utan helt enkelt börja skriva, det är ju det som kliar! Resten kan komma senare. Dock hade WordPress ett tips om att jag ändå bör säga något om vem jag är så för den som är nyfiken, här kommer det, den enkla vägen, med frågor och svar.

Vem är du?

Jag heter Beatrice, kommer från Norrköping, Söderköping, Valdemarsvik och Gryt men har bott i Stockholm de senste 10-12 åren. Jag bor här med min sambo och min katt, Chanel. På dagarna jobbar jag på bank och på fritiden sjunger jag i kör, tittar på serier, umgås med vänner och läser det mesta jag kommer över.

Varför bloggar du offentligt i stället för att skriva en personlig dagbok?

– Bloggar och bloggar, jag fick lite hemkarantäns-uttråkningsinspiration och skriva har jag alltid gillat. Framför allt gillar jag att diskutera och kan jag få lite aktivitet på något/några inlägg blir ingen gladare än jag. Det effekten får jag inte via att skriva dagbok, dessutom har jag redan ett tjugotal dagböcker sedan barnsben som bara väntar på att få vara med, på ett eller annat sätt. Vi får väl se…

Vilka ämnen kommer du att skriva om?

– Vardagsspaningar i samhället, relationer, språk, musik, inspiratörer i mitt liv, mycket fokus på människan och inte lika mycket karriär och politik.

Vem skulle du vilja få kontakt med via din blogg?

De vänner som delar samma intresse som jag av att skriva av sig, diskutera, reflektera och filosofera kring vardagliga och magiska ting.

Om du lyckas blogga under hela nästa år, vad hoppas du kunna uppnå?

Bra fråga! Kanske få kontakt med vänner som jag inte haft kontakt med på länge, kanske hitta andra forum/bloggar som jag kan följa och inspireras av. Det här blir min andra hobby efter kören, får jag lite socialt engagemang via den så är målet uppfyllt med Roger (oj sorry, barndomsskämt, råge ska det vara)!

Sådär, nu har jag gjort min plikt och därmed inte lovat något alls!

Hur många är vi inte som sitter hemma i soffan och tycker. Tycker till om politiken, om SJ, om tv-program, klädsmak och skägg och Gud vet vad. I dessa situationer brukar jag ofta känna mig extremt splittrad! Jag kan ena dagen vältra mig i det idiotiska i att TV-bolagen är i konflikt och verkligen bli arg på riktigt över att vi kunder drabbas. Samtidigt; hur ofta tittar jag på de kanaler som jag, under en tid, mister..? Just idag vill jag i alla fall hylla SL som många av oss annars älskar att hata. I Corinatider går nu passagerarna på bussen via bakdörrarna och kan inte ”blippa” sina kort på SL-bussarna. Det fungerar utmärkt för mig som har månadskort och vid en kontroll enkelt skulle kunna bevisa detta. Dock hamnar min engelsman till sambo i ett knivigare läge. Han har reskassa och kan inte heller ”blippa” sitt kort på bussen. I dessa situationer rekommenderas sms-biljett. Det kan han dock inte köpa då han inte har ett svenskt personnummer och där med inte heller mobilt bank-ID.

– Detta har SL INTE tänkt på, tänker jag i mitt stilla sinne och postar frågan på deras Facebooksida.
2 minuter senare har jag ett klockrent svar om att min sambo inte behöver ”blippa”, utan att han vid en kontroll endast behöver kunna visa upp att han har tillräckligt med pengar på sitt SL-kort för att kunna köpa en enkel resa – ingen bot för att inte ha en giltig biljett alltså!

Visst skulle SL kunna förtydliga detta i den generella informationen där det står att resenärerna fortfarande behöver ha en giltig biljett när de åker SL-buss även i dessa röriga tider – men!
Mycket bra och snabb kundservice av ett, förmodligen som många andra företag, pressat SL. Jag säger tack och nästan lite förlåt för att jag störde och inte litade på att de hade ett mycket logiskt, förnuftigt och lösningsorienterat förhållningssätt till ”kantbollar” i samhället, som min James 🙂

Nu har jag hittat hit! Jag behöver skriva, det bara är så. Har alltid varit. Jag startade min första blogg ”Beatrix82” för ungefär hundra år sedan men nu är det dags igen. Kanske leder den denna gång till att jag får inspiration till att skriva den där boken som jag lovat mitt 11-åriga jag, kanske får hon vänta ett tag till. Jag skriver för mig själv och för den som gitter höra på. Ämnena kommer att variera med vinden, humöret och världsläget. Prestigen lägger jag åt sidan, som den ökar med åren får den inte plats om den ska få vara med och bestämma. Men nu ska vi sätta upp gardiner!